*

Dåligt me uppdateringar här.. Fy oss!
Nå de händer ju egentligen inte så mycke här Pixie hon växer å blir bara sötare å sötare för varje dag fast man kan ju tycka de är svårt att bli så mycke sötare men i en ägares ögon finns ju inga gränser på hur fina ens hundar är.
Tänk va tiden går fort snart är ju Pixie gumman stora damen å sen minns ju matte de som igår när Nala vännen va valp å hon blir 5år i augusti de är ju helt sjukt hur tiden bara rinner iväg.
Snart är ju vintern helt över fast de känns som att den här vintern bara flygit iväg utan att man hunnit me riktigt men våren är väldigt välkommen. Dom senaste dagarna har de ju varit riktigt vår väder men ska nog va försiktig me att ta ut segern i förskott för snart är de väl en sjuhelvetes massa minus igen.
Men vi längat hemskt mycke till värmen kommer för då kan man va ute i flera timmar varje dag å bara mysa som fan i solen å busa som tokar..

Sen får man ju ge Nala en liten medalj hon blir bara bättre å bättre me andra hundar vet inte va som hände när Pixie flyttade in de är som att Nala blivit en annan hund hon släpper in hundar hemma utan minsta lilla sur minen. Å massa bus me Lotus å Kelly utan att sura så känns riktigt bra.
Men nu måste jag börja träna Pixie ordentligt så de blir nå av henne har varit så slö me de där för hon är så snäll men va fan nu är de skärpning, de ska bli lydnad å utställningsträning för henne så ska vi ställa ut henne sen.. NERVÖS!
Mesiga matte vågar inte själv så ska se om någon av hennes underbara vänner kan tänka sej att ta henne så får matte stå på sidan å hålla tummarna..

Nu när husse i huset kommit hem från thailand kan vi fota lite grann igen så ska försöka ta mej å fota sötisarna..

en trött Nala me sin mjukis råtta :)

Kraaaaaaaaaaam!!

Att hundar stjäl människors hjärtan de är ju inge hemlighet. Våra hundar här hemma är verkligen en del av oss som vi älskar å värdesätter högt och livet skulle bli hemskt tomt utan dom och de skulle kännas som att de fattades nånting utan Pixie & Nala.
De är nog svårt för en människa som inte har eller har haft hund att förstå vilken kärlek de är att ha hundar i sitt liv. Hunden finns alltid där för en i alla väder och vill göra sin husse & matte stolta och glada. Själv anser jag att de är ganska svårslaget när man får komma hem efter en lång och jobbig dag och mötas av total glädje när hunden ser en komma in genom dörren, de är så sjukt underbart.
Hundar älskar sin ägare gammal som ung, tjock eller smal, tjej eller kille ja dom älskar en precis som man är. De är en speciell kärlek mellan hund och ägare som är svår för en utan hund att förstå.

Jag (mamma Ann-Cha) skaffade mej en rottweiler kille på hösten 2007 som jag döpte till Spike. Han var verkligen min ögonsten som jag älskade sjukt högt, de va lite han & jag mot världen. Han var alltid me mej, masserade honom varje dag, hade han halv liggandes i knät när jag såg tv och sen sov han me mej i sängen eller soffan trots att han vägde 57kg. Han var verkligen en pussgurka som blev riktigt äckligt bortskämd.
Tyvärr kunde jag inte behålla honom när jag flyttade tillbaka till Luleå för han får inte springa upp och ner i trappor då han har en skada i höger framben som gör att han inte riktigt kan böja på benet, han har brosk mitt i leden så me sjukt mycke tårar å sömnlösa nätter fick jag acceptera att jag skulle va tvungen att skiljas från den hund som jag fäst mej så fruktansvärt mycke i.
Var ju tvungen tänka på hans bästa och inte tänka på mej själv så han fick flytta till mitt ex pappa Tobbe & hans dam Gia som båda två alltid älskat honom när jag haft honom. Han kunde inte ha hamnat i ett bättre hem, dom bor i ett mysigt hus me stor gård alldeles vid Luleåälv och jag vet att där får han lika mycke kärlek som han fick av mej. Sen har dom skaffat honom en kompis för att han inte ska behöva känna sej ensam eftersom han är uppväxt me tre andra hundar. Hans kompis är en bestämd dam vid namn Kira så nu storm trivs han nog me livet när han fått sej en helt egen tjej och sen har Tobbe budget så till våren ska Spike opereras i benet och förhoppningsvis blir han då helt av me stelheten i benet så jag kan inte annat än känna mej glad även om jag saknar han så de gör ont i hjärtat än idag fast de snart gått ett år sen han flyttade dit.

Här får ni ett litet kollage me bilder på mammas stora bebis Spike :)